Jag är, som ni kanske redan vet väldigt intresserad av modebranschen och är nog ganska insatt både när det kommer till modebloggare och tidningsbranschen. Hur påverkas vi av de modebloggar vi läser, vad gör modetidningarna för oss och vad är det vi läsare gör för att utbudet hela tiden ökar? Tidigare har jag skrivit ganska mycket blogginlägg om just modebranschen och nu är vi nog där igen. Anledningen till att jag vill skriva om huruvida bra eller dåliga modetidningar är för oss, är för att jag själv kan relatera till intresset för modetidningar. Innan jag delar med mig om vad jag tror, så är det viktigt att inse att vi alla har olika intressen. Vissas intressen är att utöva en viss sport, andras att måla och läsa böcker. Och för några av oss andra har vi modetidningar som vårt intresse. Ett intresse är alltid ett intresse, och det behöver inte betyda att man alltid tycker det är lika kul och bra som alltid. Att vi läser modetidningar har väl egentligen bara en förklaring, vi vill komma närmre det vi ännu inte har eller äger . Ett intresse som vilket som helst egentligen, men ett ganska ytligt intresse. För mig handlar det inte om vilka kläder det skrivs om att jag borde köpa eller vilka kändisar som ger mest inspiration för tillfället. Jag tycker sambandet mellan redaktionens hårda jobb och resultat ger mig som läsare massor med inspiration. Att jag väljer att lägga pengar på modetidningar varje månad gör inte att jag känner mig extra ytlig eller ”dum”. För att inse vad en modetidning ger så är det väl helt ärligt inte svårare än att säga att den vill ge läsaren en längtan efter att shoppa, uppdatera garderoben och bli ett lite bättre jag än vad man redan är. Eftersom jag själv är modeskribent och skrivit en del för diverse modesajter och modetidningar är jag alltid ute efter att inspirera läsaren och ge den något värt att läsa.

 

Jag tror att många anser att modetidningar kan ge ångest och osäkerhet över att man inte redan räcker till och att den ger alldeles för högt tryck på konsumtion. Personligen har jag aldrig påverkats av modellbilder då jag vet att vi ”normala” tjejer inte ser ut så. Vi är alla skapta som vi är och det viktigaste är att lära sig älska sig själv. Däremot tror jag inte att det skulle skada att göra skillnaden mellan oss ”mänskliga” och modellerna mindre, då skulle fler känna igen sig i tidningens innehåll och inte se det som något ouppnåeligt. Ett annat problem jag tycker är viktigt att ta upp är att dom som ser modetidningar som något onödigt att läsa kan ha svårt att se det som ett intresse för oss andra. Att lägga pengar på ett så ytligt intresse kan vara som att jämföra det med kosmetiska ingrepp, eller har jag fel? I dagens samhälle så har majoriteten av oss ett stort intresse och behov av att visa oss, jaga efter respons och ett tecken på att vi också är någon. Detta kan förstås vara svårt för andra att förstå, men här tror jag också det handlar om hur vi är som personer. Tittar vi på dagens modebloggar inom Sverige så har vissa en mer personlig vinkel i bloggen än andra. Några som kanske inte är så öppna och personliga har ändå lyckats trots att dom håller det på en modenivå.

 

Så, kan modetidningarna vara dåliga för oss? Det beror helt och hållet på vem man frågor och vilka tidningar man syftar på. Jag tycker det är en oerhört stor skillnad på tjejtidningar som innehåller modesidor och de riktigt renodlade modetidningarna. Köper jag en bra modetidning som innehåller allt annat än vad du bör bära för att bli trendig, ja då är det precis det jag får också. Som läsare och mottagare väljer jag vilket jag vill ta in och spara i min hjärna och på samma sätt kan jag hoppa över att läsa något jag inte tycker ser intressant ut. Men om modetidningar gör oss dumma? Nej, det kan jag inte hålla med om. Däremot tycker jag att hela konsumtionsbekräftelsen i vissa modebloggar har gått för långt, det har jag skrivit mer om här.

 

Vad tycker ni om modetidningarnas påverkan idag?

När en modebloggare(Elin Kling, Sofi Fahrman, Columbine Smille som exempel) skapar en ny trend händer det i de flesta fallen att mindre modebloggar kopierar och publicerar bilderna i sina egna bloggar. Det måste finnas något som gör att den tas upp av andra som för den vidare. Håller trenden i sig en längre tid figuerar den oftast i flera månader efter i tidningar, på modesajter och självklart, i andra bloggar. Jag vet egentligen inte vilket jag tycker är mest intressant. Är det modebloggarens oförståligt stora makt eller är det konsumenternas omedvetna som gör att det skapas ett väldigt starkt och stort ha-begär? För mig som har modebloggar som ett av mina största intressen händer det självklart dagligen att jag sparar bilder som jag inspireras av och sedan både medvetet och omedvetet klär mig i något liknande. Jag kan samtidigt bli lite mörkrädd för hur mycket vi påverkas och tar intryck från andra för att nå något jag inte kan sätta ordet på. När jag tänker efter kommer jag omedvetet på att jag nog scannar av bloggar och det jag finner intressant fastnar i huvudet. I STYLEBY#4 kan man läsa en artikel skriven av Agnes af Geijerstam om hur man skapar en trend och när det är dags att gå vidare(efter att andra förstått). Den här texten tycker jag är väldigt intressant, både ur ett positivt och ett negativt synsätt. Är målet att skapa trender och bli en av de stora jättarna inom modebloggsbranschen?

Ibland(väldigt ofta) får jag och och säkert många andra med ett intresse för kläder kommentarer om våra kläder, vårt smink eller något liknande. Ibland är det tysta reaktioner med tydligt ansiktsutryck, och ibland är det rena hatet. Det är inte förrän plaggen landar i butiker som Topshop och H&M som det är accepterat att bära just det någon burit innan. När platåskorna anlände i h&m-butikerna var det skorna alla bar-vare sig man vara "modemänniska" eller inte och det var inte längre det fulaste som fanns. Känner människor idag en större tillit till modekedjorna än sina egna instinkter? Kanske inte så konstigt att vi inte vågar vara precis så som vi vill vara, samhället gör oss osäkra på oss själva.

Människor idag(generellt killar och tjejer i min egen ålder) har svårt att förstå att vi alla inte ser eller vill se likadana ut. Jag har fått ta emot många elaka kommentarer, dumma ord och hån framförallt här i bloggen, men även i verkligheten. Mest är det för mitt läppstift. Jag kan inte säga att jag inte bryr mig, för det gör jag. Men hur svårt kan det egentligen vara att låta någon vara precis så som den vill vara eller se ut? Jag diskuterade det här med bloggerskan Ivana Carpio som driver bloggen LOVE AESTHETICS då vi båda har något gemensamt, Limecrimes läppstift i färgen D’purple. Jag kommer inte gå mer in på läppstiftet, men jag vill diskutera hur det egentligen kommer sig att det anses vara negativt att bära kläder eller smink som sticker ut även om dom kommer från hypade märken så som Acne(menar inte att allt är förlåtet bara för det är Acne.) För visst är det så, det är modebranschen mot icke-modebranschens människor som inte förstår eller vill förstå modet och trenderna? Självklart är det så i alla branscher, det man inte är insatt i eller intresserad av blir svårare att förstå. Jag tror också att det ständiga hatet mot modebloggare bidrar till detta då många säkert tror att alla är typiska bloggtjejer bara för att dom är intresserade av mode eller klär sig annorlunda.

 

Låt mig ta ett exempel på något som i en liten by skulle vara förbjudet, men som på modebloggarna har blivit hypat och nästan berömt. Den senaste tiden har vi sett modeller, artister, stilikoner och andra människor som tycks vara en ouppnålig krets med färgat hår i alla olika nyanser. Rosa, blått och lila är det vanligaste. Moderedaktören och bloggaren Columbine Smille färgade sina hårtoppar blåa förra somaren. Konstigt nog blev det ingen stor uppståndelse kring detta, vilket jag tror beror på att det redan då synts på väldigt många. Andra bloggare som synts i färgade hårtoppar är Johanna Ljungquist, Signe Siemsen, Ellen PN och Esther Alenius. Den här texten blev inte sammanhängande men jag vill mest höra era åsikter om varför folk har svårt för att acceptera att alla vill och ser olika ut?

Bildkälla: Carolines Mode

Det finns många ämnen man kan diskutera inom modebranschen, och ett av dom som jag anser VÄLDIGT intressant är att modebloggare nu för tiden används som rörliga reklampelare. Det är inte förrän nu på senaste tiden jag lagt märke till att de stora modebloggarna i Sverige bär plagg från våra trendkedjor långt innan de ens hunnit komma ut i butik. Skinnshortsen från h&m är ett typiskt exempel på detta.

Kan det vara så att H&M använder de stora modebloggerskorna som budbärare genom att säga att detta kommer från h&m, det är snyggt och det ska ni bära? Jag är rädd för att denna typ av reklam kommer bli allt svårare att göra då vi är mer kritiska nu och reagerar starkare på den typ av reklam. Men vad har modebloggarna för ansvar i det här gentemot sina läsare? I de inlägg jag valt att fokusera på syns inga frågande kommentarer från läsarna, det enda som skrivs är hur snygga shortsen är. "Älskar verkligen shortsen, Underbara shorts! Likie likie!, I am very interested in the shorts, it's so pretty! Som exempel, Elin Klings kollektion för H&M var ett smart drag av modekedjan just för att Kling har en extremt hög maktfaktor, sen kan man alltid diskutera vidare hur bra kollektionen egentligen sålde. I Malmö finns flera ex av silverkavajen, skinnshortsen och de vida btxorna. Jag menar inte att Elin Kling var det första och bästa valet för sammarbetet, utan att jag ifrågasätter H&M som företag istället för att alla andra ifrågasätter Elins så kallade ”dolda” reklam. Igår morse i nyhetsmorgon diskuterades detta och hennes egna svar var att hon ibland inte själv vet vad som är rätt eller fel. För hon är ju inte mer än en människa?

Får toppbloggarna plaggen som en liten present för att dom bloggat om plagget tidigare och tydligt pekat på hur dom bara måste ha dom senare i höst? Jag vet inte, och jag säger inte att det är något fel med det om det nu skulle vara så, men det skulle vara väldigt intressant och spännande att få ett svar på hur det fungerar-från personerna jag talar om. Jag vill vara tydlig med att poängtera att jag varken vill påstå att H&M eller bloggerskorna gör något fel i detta, men det är viktigt att ställa sig frågan då H&M som företag idag är en av de ledande trendkedjorna. Vilka är era åsikter? Skulle vara så intressant att höra vad ni tycker om detta!

Något jag funderat länge på att skriva om här i bloggen är grejen kring hypade plagg som säljer slut direkt när de kommit ut i butik. Är det slumpen som avgör att många faller för samma saker eller har det något att göra med modebloggarnas ofantliga maktfaktor? Jag har under flera veckors lång tid försökt skriva ännu mer om det här ämnet. Inte förräns nu tar jag tag i det för att aneditingeye publicerat ett liknande inlägg. Hon menar att hon ofta stör sig på personer som skriver att dom aldrig skulle köpa dyrare kläder, men som samtidigt överkonsumerar i de billiga klädesbutikerna. ”Jag kan ärligt säga att den oerhörda överkonsumtion jag ser i många av de största modebloggarna äcklar mig på många plan.” Jag håller halvt med Linnea, men samtidigt så är det inte mitt problem om en modebloggare spenderar alla sina pengar och sin lön på nya kläder bara för att för stunden bli populär och få mer läsare. Lånar bloggläsarna sen bilder på de nytagna kläderna har modebloggare i sig verkligen lyckats, verkligen. Ja, jag tycker det är patetiskt att bara shoppa och känna behov av att visa det här halva Sverige.

 

Överkonsumtionen som pågår har blivit något åtråvärt hos modebloggarna. Det verkar som att folk shoppar för att få status inom bloggvärlden. Egentligen vet jag inte om det beror på var man köper kläderna eller hur många plagg, bara att man köper något som anses trendigt och rätt. Ibland känns det som modebloggare shoppar bara för att shoppa, och det kan jag också "äcklas" av. Det finns viktigare saker i livet än att visa upp sina senaste fynd från "GT" (HATAR denna förkortningen av Gina Tricot) eller BikBok. Har ett par shorts sålt slut som alla vill ha, ja då gör en liten småländsk tjej ALLT för att lyckas hitta shortsen till den stora bloggaren som sökt hjälp via bloggen. Utnyttjande för ett ynka klädesplagg som för stunden gör att ännu fler ser upp till bloggaren? Kanske.

 

Under april, maj och juni månad visade en modebloggare upp 30 nya plagg varje månad. Detta är på ett ungefär ett nytt köp varje dag under tre månader. Detta om något tyder väl på överkonsumtion som i sin tur leder till köphets för bloggläsarna?

Nöjesguidens Sanna Samuelsson har skrivit en text om stylistutbildningar och hur mycket det ger jämfört med de flera tusentals kronorna man måste betala för att "lära sig" styling inom mode. Ett återkommande exempel i texten är Helene Falks stylistutbildning och Stylisterna som jag medverkade i under en knappt märkbar tid. Personligen tycker inte jag att man kan LÄRA sig att styla, har man öga för det så har man. Jag kan själv säga att jag inte är jättebra på styling även om jag tycker det är väldigt roligt.

 

”I början av Kanal 5:s Stylisterna som visades i vintras förklarar stylisten Helene Falk premisserna för de antagna. Stylistyrket är “tungt och hårt och jobbigt. Det här är ett jobb precis som rörmokare eller busschaufför och det är ingenting märkvärdigt med det”, säger hon och spänner ögonen i gruppen som storögt nickar. Men det är svårt att tro att det är det hårda arbetet som lockar de sökande. Antagligen är det snarare den glamour, kredd och ett liv i sus och dus som de flesta kopplar ihop med yrket”.

Jag kan till viss del hålla med i vad Sanna skriver om att många som vill bli en del av branschen mode vill det just pga av att det precis som Sanna säger ofta kopplas ihop med ett fantastiskt liv med skumpa och höga klackar. Men samtidigt är det viktigt att inte få deltagarna i programmet att verka dumma och naiva, som om vi sökte till programmet för att söka lyckan. Jag måste försvara mig själv och mitt deltagande i Stylisterna med att säga att jag från början sökte till programmet för jag ville skaffa mig en erfarenhet, skaffa nya kontakter och se det som en chans att göra något spännande och roligt. Jag velade fram och tillbaka när jag fick samtalet om att jag var en av de tio deltagare då jag inte visste hur jag skulle ställa mig till upplägget. Utifrån kontrakten kändes det som ett bra program som absolut inte skulle spela på att göra narr av deltagarna i programmet. Men, som jag skrivit tidigare och fortfarande står för så är jag väldigt tacksam och glad över att jag inte stannade längre i huset än vad jag gjorde. Visst har jag blivit igenkänd och fått positiv respons från andra, men jag förknippas inte med programmet och skulle aldrig ställa upp i någon liknande igen. Inga av erfarenheterna jag fick med mig från programmet skulle kunna jämföras med att assistera någon eller praktisera på en modetidning. Om jag skulle betala 25.000 kr för en stylistutbildning om det nu var det jag ville satsa på?(jag vill inte satsa på stylistyrket) Ja, förmodligen om jag inte tänkte efter och resonerade rätt. Och precis som Sanna skriver har det blivit någon form av trend att jobba som stylist och då är en bra(?) väg att gå en stylistutbildning. Jag säger inte att man inte kan lära sig om materiella saker och färg och form, men styling handlar om så mycket mer så som jag ser det.

 

Om man kan lära sig kläder? Jag tror man kan lära sig modets historia om man är intresserad. Men man kan inte lära sig att styla om man inte har förmågan i sig. Alla är vi väl lite intresserade av klädesplagg, men bara för det betyder det inte att någon kan lära ut hur det ska se ut på en modell genom att säga vad som är rätt och fel. Jag har många vänner som gått stylistutbildningen i Stockholm och dom är nöja. Precis som med journalistiken så har vissa känslan för att skriva och kan formulera sig på ett annat sätt.

 

Skulle vara kul att höra era åsikter och synpunkter om detta, kommentera!

Något som nästan alltid uppstår när jag läser danska och norska tidningar så som Costume och Eurowoman, är att de alltid har med plagg i sina modeplock som svenska magasin hade för 2-3 månader sedan. Detta stämmer inte riktigt med hur jag tycker att plaggen hos t.ex h&m kommer ut i förtid i Danmark om vi jämför med i Sverige. I våra svenska modetidningar och av egna erfarenheter visas det plagg som inte kommer ut förrän några veckor efteråt om inte månader, därav bildbanker vi skribenter använder oss av. Vilken är egentligen tråkigast, att man får vänta på plagget ett tag eller att det redan är utsålt när man hittar det i tidningen? Smartast tycker jag definitivt det är att ta med plagg som kommer ut i butik och som är tillgängliga för läsarna några veckor efter att numret nått tidningshyllorna. Jag är väldigt tacksam för att kunna spana in alla plagg innan många andra och redan då bestämma mig för vilka jag ska köpa, men också kan jag veta när dom kommer ut i butik. Slutsats, har dom dålig koll på andra sidan sundet eller är det vi svenskar som är extremt tidiga och mer insatta?

Jag fortsätter skriva om olika diskussioner inom mode-och bloggbranschen för ni verkar tycka om det och det är ju vad jag själv tycker är allra roligast-att skriva. Jag vill ta upp det som Linnea, Daniel och Yoicks redan skrivit väldigt bra och tydligt om. Är det en slump att man är snygg och modeintresserad? Själv tycker jag det är ett väldigt knepig fråga och skulle aldrig falla mig i tanken, men jag vill fundera vidare på just det här med att ett kläd-och modeintresse kommer i samband med om man är lång och smal istället för kort och kurvig(självklart kan man vara kurvig och lång/kort och smal, men ni förstår hur jag menar). Jag är 162 cm och nöjd med mig själv(både fysiskt och psykiskt). Om jag räknas som modebloggs-snygg? Nej, antagligen inte men vem avgör vad på en människa som inte ska räknas som snyggt? Jag tror inte att man är intresserad av mode och rör sig inom modebranschen för att man är snygg, däremot tror jag att det är lättare att göra det om man alltid fått komplimanger för sitt utseende, om man har bra självförtroende och bra självkänsla. Mode och kläder är ytligt, och om man inom sig känner sig osäker i sitt utseende tror jag inte riktigt att man vågar ta steget in i branschen och världen som sägs vara så ”tuff”. Har jag fel?

De senaste veckorna har det pågått en rådande diskussion angående Ann Charlott Alstadts krönika hos Aftonbladet där hon helt enkelt tycker att 80-och 90 talister är den blåsta generationen. Hon tar upp både Elin Kling och Isabella "Blondinbella" Löwengrip som två av nutidens personer som okritiskt trycker för shopping och "skitjobb". Alltså, för det första anser jag att det är intressant att detta tas upp för det är alltid intressant att följa ett ämne man själv är intresserad av och sedan följa andras tankar. Jag har dock haft svårt för att sätta mig in i just den här händelsen då jag tycker att allt skrivs på ett väldigt konstigt, klurigt och svårt sätt. Alstadts skriver också i krönikan: "Klings kommersiella dragningskraft – att kunna driva ut tjejer på shoppingrunda – har gjort henne till frontfigur för Bonniers nya satsning, modemagasinet StyleBy.". Det här är inget påhitt eller falskt, det ÄR ju så att Elin Kling har makt över modeintresserad tonårstjejers hjärtan och shoppinglistor. Men varför skulle Elin och StyleBy inte kunna utnyttja detta? Det är ju hur smart som helst att använda ett känt ansikte för reklam, det kan väl ingen säga emot? Däremot känner jag väldigt ofta att bloggtjejer fått alldeles för mycket publicitet istället för att lyfta fram någon som verkligen kan mode och modehistoria. Jag kan ärligt säga att jag inte tycker att modebloggande tjejer alltid är välförtjänta av de jobb de blivit erbjudna och den publicitet de fått. Men samtidigt är det ju dom som säljer, det är dom läsarna vill ha och se mer av. I samma tanke tänker redaktionen på tidningar, webbprogram och planeringen bakom modereportagen. Absolut, modebloggarna jag pratar om klär sig "snyggt" (läs trendigt) i h&m trend kläder mixat med de hypade plaggen från Bik Bok, bruna Jeffrey Campbells(jag äger själv ett par i vitt) och tar bra outfit-bilder. Men här är det viktigt att ni förstår att jag skiljer på modebloggare och modebloggare. Jag vill inte sätta t.ex Victoria Törnegren, Angelica Blick och Lisa Olsson i samma kategori som Elin Kling och Agnes B. Inte för att det är något fel med de första bloggarna(det är tur att även det lätta modet finns som är enklare att ta till sig) men jag tycker vi måste skilja på vad som är mode och vad som är ett klädintresse. Samtidigt som jag inte gillar utvecklingen är det helt absurt coolt att någon blir älskad och omtyckt pga sin klädstil. Det känns ibland som om vi är inne i en period då inget spelar mer roll än modebloggare, nästan att allt som rör mode och kläder blir för mycket.

 

Jag anser absolut att våra stor modeprofiler borde vara mer kritiska, alla rapporter skulle bli mer intressanta och det skulle inte vara en så tryckande stämning. Men vi måste kunna skilja på en modebloggare och en modejournalist-modebloggaren skriver enkelt och visar upp vad dagens shoppingfångst består av, medans modejournalisten har journalistisk utbildning och borde granska modet kritiskt. Lättast och snabbast information får vi från modebloggaren, men ger inte det modejournalisten skriver mer i längden?

 

Varför ska vi behöva förklara och nästan be om ursäkt för vårt intresse innan vi fått säga vad vi vill? Isabella gjorde det i ett av sina senaste inlägg som jag reagerade på. Hon skriver: Har invigt ett nytt läppstift som heter “perfect match” från Make Up Store, det är sjukt vad en liten sak kan göra än så glad (och nej det betyder inte att jag är dum, världsfrånvänd, inte bryr mig om andra eller tillbringar dagarna med att måla läpparna och inte ägna mig åt viktiga saker som att tycka. Jag är inte heller köpt utan jag är bara väldigt förtjust i just läppstift i olika färger, som debatten har handlat om i veckan)". Jag vet ju inte vad Isabellas tanke med förklaringen är men för mig som läsare känner jag direkt att hon försvarar sig redan innan eftersom det till 90% kommer hagla in kommentarer om hur hon gör reklam för Make Up Store och hur ytlig hon är som kan bli glad över ett läppstift. Jag tycker det är så synd att alla vi som bloggar om mode, smink eller andra ytligheter(vilket det i grund och botten är) måste försvara oss om varför vi bloggar om det eller varför vi ens tycker mode och kläder är så kul och givande. Men innebär detta att vi är blåsta, dem flesta av oss är ju ändå födda mellan under 80-och 90 talet?

 

Kanske blir missförstånd angående modebloggstjejerna nu när ni läser detta(det är ju ett känsligt ämne) men säg vad ni tycker så diskuterar vi vidare!